Citat:
Ett typiskt exempel på att det var bättre förr - och samtidigt var det inte det. Förr i tiden (före början-mitten på 1800-talet) fanns det vanligtvis bara ett enda glasat fönster i en (sydsvensk) bondstuga, och det satt på takets södra sida, alltså ett takfönster. På väggarna fanns i regel bara små fönstergluggar, som kunde tillslutas med en lucka eller lem, och de var så små att en vuxen människa sällan kunde få ut huvudet genom dem. Och dörrarna var robusta och rejäla, och tillslöts både med lås och extra lemmar, som man kunde stänga till med inifrån.
Inbrottstjuvar (de fanns även förr, så tidigt som från 1500- och 1600-talen omnämns inbrott och överfall flitigt i de gamla domböckerna) hade i stort sett bara en väg in i huset om de inte ville försöka sig på att bryta upp dörren, och det var genom taket. "Att bryta taket" omnämns i gamla domböcker som det vanligaste tillvägagångssättet för tjuvar. Men bonden förvarade sällan de mest värdefulla sakerna nere i stugan, utan i en låst kista uppe på "tarren", dvs. vinden. Då fick man bryta sig in genom skorstenen, eller rökgången, för att kunna krypa in på vinden. Detta tog naturligtvis tid, så oftast kombinerades detta med att man "stockade in" husfolket i stugan genom att sätta lemmar eller stockar för dörren, så att tjuvarna ostörda fick tid att "bryta taket". G. O. Hyltén-Cavallius skriver om detta i "Wärend och wirdarne".
